Vårruset 2011

Sådär, ungefär en vecka försenat. Men ändå. Vårruset sprang jag i onsdags. Eller ja, sprang och sprang. Med mitt löparknä får jag ju faktiskt inte springa. Men, jag ville testa om det skulle göra ont att springa. Dumt, jag vet. Men jag hade ett löfte till mig själv. Gör det ont så går jag..


Jag och bästa mamma pigga och glada innan loppet.

Jag var pigg i benen och så nedrans löpsugen att jag ett tag blev rädd att löparviljan skulle ta över smärtan och att jag faktiskt skulle springa ändå. Men ett löfte är ett löfte och det håller man. Hur som. Jag sprang i väg och kunde väl springa utan smärta under ungefär en kilometer. Sedan började den smyga sig på och efter två kilometer började det göra lite för ont. Jag sprang väl ungefär tre kilometer och sedan var det dax att värna om knät. Jag tog mig i mål på strax över 30 minuter, vilket inte är något jag vanligtvis alls skulle vara nöjd med. Men denna gång blev det fullt godkänt med tanke på omständigheterna och ett efter loppet smärtande knä.


Det fanns ju något att njuta av efteråt. Finaste regnbågen..


..och maat! Vaniljdrömtårtan från Frödinge var übergod!


Medaljen får hängas till samlingen. Nästa år ska jag med en stark kropp slå rekord!


Vårrusetrundan enligt min Garmin.

Dagen efter hade jag ont, ont. Men det gick över fortare än efter det sista terrängpasset jag körde där faktiskt löparknäfenomenet bröt ut. I fredags var jag hos naprapaten som fick klämma, trycka och dra lite. Imorgon ska jag tillbaka dit igen. Jag saknar löpningen så mycklet att det nästan gör ont.

Men nu är det jobb innan det blir att dra iväg till Barkarby med kollegorna för shopping!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0