Helgen

I lördags gav jag mig ut på löpning en stund efter frukost. Min största farhåga var (och är!) att se en eller flera ormar härja omkring på vägen. Det är en av de saker jag är mest rädd för här i världen. Fråga mig inte varför. I alla fall. Jag sprang iväg med relativt pigga ben, men efter en stund blev benen stumma och när jag vänt och var på väg hemåt checkade jag pulsen några gånger. Det var snudd på maxpuls i uppförsbackarna trots att jag höll ett rätt mesigt tempo. Vad hände liksom? Jag har något i kroppen som har något fuffens för sig. Efter sju och en halv kilometer var jag ändå halvnöjd med min prestation med tanke på dagens pulskurva. Ormarna då? Jag såg väl ungefär fyra stycken döda ormar och ingen levande. Men jag lyckades nog hoppa till minst fyra gånger till då jag trodde mig se en som rörde sig. Men då var det nog mest pinnar eller något som rörde sig som kunde tänkas vara en orm. Huvva.
 
Men bara för att jag inte såg någon levande orm under mina kilometer den morgonen hindrade det mig inte från att se en levande orm igår. Min kära far hittade den och skulle såklart visa mig. Och jag vågade upp med telefonen mitt framför nosen på den stackaren för att kunna knäppa en bild. Stolt tjej helt klart. Hehe.
 
 
 

Kommentarer
Postat av: sanna

åååh, galet äckligt med en så lång ju! å jag är inte ens extra rädd... =/

Svar: Jag vet..Det är så att man (jag) får kalla kårar. De är lömska och man vet inte vart de tar vägen! Tur att vi inte har boaormar och anakondor och sådana giftiga läskigheter!!
Emma Jordell

2012-07-30 @ 12:02:34
URL: http://isannasskor.spotlife.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0