faw

I fredags var det kalas på jobbet, big time. Tårta med choklad kan ju nästan inte bli fel. Och det blev det inte heller. Efter tårtan blev det bio, men inte med jobbet. Den nya Hamiltonfilmen sågs och den var helt klart sevärd. Inte riktigt lika bra som första filmen, men bra var den. Persbrant är ju en klippa vad gäller skådespeleri.

 

 

 

I lördags drog jag och min man ut till kaknäs för att spana in DIF-dagen. Vi käkade hamburgare, spanade knattefotboll och hade dessutom finfint väder på det. Det var nästan som att man kände sig som ett barn sjäv även om jag inte fick testa på rugby- (eller var det amerikansk fotboll?) dräkterna eller hoppa i hoppborgarna och åka rutschkana. Men jag fick min kolarem till slut. Hehe.

 

 

 

Tårarna då? Igår såg vi en helt fantatisk rulle som gjorde ögat lite ledset. Extremely Loud & Incredible Close, en film med Tom Hanks och sandra Bullock om en kille som mister sin pappa i 9/11. Den lilla killen spelar för nedra bra och tårarna ville komma fram lite hela tiden. När filmen tar slut tar vi en minitripp till pizzerian för att få lite luft (läs: mat) och sedan spanar vi X Factor. Och måste gråta en skvätt till. Vad tusan?!

 

 

Denna morgon började med att öva in Body pump hela vägen till jobbet. Det blir nio av tio nya låtar ikväll. Nu ska jag sitta på utbildning hela dagen så idag håller vi tummarna att frukokorgen kommer som den ska. Vi vill inte ha en mellanmålslös måndag igen.