Jag vill inte kalla det misslyckat, men..

Det här med dagsformen. Jag vet aldrig riktigt hur kroppen ska svara när jag ska ut och springa. Idag var en sådan dag när kroppen inte alls svarade som jag hade velat. Redan under första kilometern blev jag törstig, hade hög puls och skakiga ben. Det höll i sig till fem kilometer. Då började det att lossna och glädjen kom tillbaka. Det höll sig i en kilometer. Sedan blev det tyngre, andningen besvärlig och jag längtade hem. Sedan fortsatte det så. Hastigheten minskades för varje steg och höfterna var helt slut. Den glädje jag känt de senaste två lördagarna var som förbytt. Inte ens musiken lyfte mig. Men. Jag vill ändå inte kalla det ett misslyckande. Jag sprang 13 kilometer, som jag fick kämpa mig till, på 1.18. Men kroppen gav mig ändå 13 kilometer. Som är bättre än tolv. Och jag fick jobba med psyket. Så jag säger tack kroppen, men nästa långlopp är DN Stockholm Halvmarathon om två veckor. Och då vill jag vara snabb! 











Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0