faw

Tidigare idag (igår) drog vi hem från landet. Jag var trött när jag klev ur bilen men hade planerat in ett löppass. Men jag tänkte att jag tar det sedan och kände att det där sedan förmodligen skulle bli en annan dag.  Men hopp och hej, helt plötsligt stack jag bara iväg, utan att tänka. Det blev löpning i Marathon-tröjan och det kändes ungefär som slutsträckan på ett marathon. Efter två kilometer. Det var så tungt att jag fick jobba med viljan nästan hela rundan för att inte börja gå. Det var tung luft, tunga ben och tungt rent allmänt. Eller också startade jag i lite för snabbt tempo och tog slut lite för snabbt. Oavsett vad är jag mest stolt över min vilja under dagens pass. Jag gick inte ett enda steg trots att kroppen helst ville gå. Eller egentligen stå still och ta tunnelbanan hem. Men jag bet ihop och skramlade till slut ihop 8,23 kilometer på 48.32. Ett snitt som hamnade under sex minuter per kilometer vilket känns galet bra i jämförelse med den tunga känslan. Jag har efter min löparknäfadäs inte sprungit såhär långt sedan jag sprang tolv kilometer den 18 maj. Så det är en förbättring som jag är förbaskat stolt över. Heja kroppen!