DN Stockholm Halvmarathon 2014

Det var verkligen min dag idag. Jag startade dagen med att vara rejält nervös. Nervös för vad? undrade några. Ja, för att inte orka, för att tycka att det är tungt, för att få ont någonstans, skada sig, inte kunna njuta och tusen andra känslor och negativa tankar man kan tänkas få. Man ska ju ändå prestera med kroppen som verktyg och om verktyget inte fungerar blir det ju väldigt svårt. I alla fall. Jag kände mig pigg i kroppen och gick och ställde mig i startfållan. Ingen trängsel och ingen stress, det gillades! Dock valde min lilla iPod att krångla just där och då. I lurarna hördes ett skränande diskatljud. Men det var inget att göra. Startskottet gick och jag pinnade på så pass att jag fick hejda mig själv för att inte kuta för snabbt. Men det var svårt. Fem kilometer var en baggis och vid tio kilometer hade jag sprungit milen strax över mitt PB på Tjejmilen förra veckan. Det gick till 14 kilometer, sedan började jag klappa ihop. Men mitt mål på 2.06 och således ett snittenpo på sex minuter per kilometer kändes nu väldigt nåbart. 15 kilometer på 1.24,37 hade jag aldrig trott att jag skulle klara innan. Men sen blev det tungt som tusan och jag räknade ner kilometrarna. Alla uppförsbackar kom också väldigt lämpligt på denna del av banan. Jag drack vatten, sportdryck, klämde energibar och försökte tänka positivt. Och kilometrarna kom ju, om än saktare och saktare ju närmre mål jag kom. När kilometer 19 kom var jag lycklig. Jag visste att det då bara var en kilometer till där bästa supportern Elin skulle stå och sedan en kilometer till. Men efter 20 kilometer var det så mycket vilja. Jag ville bara stanna, jag hade ont i båda höfterna, vänster vad och i mina bukmuskler. Men den kom, den fantastiska 21:an och sedan var det bara de längsta 98 metrarna i världshistorien kvar. Och jag gjorde det! Förutom att min Garmin förlorade satellit i Klaratunneln och att jag tydligen var för svag för att trycka på stoppknappen och upptäckte det fem minuter efter målgång så kunde loppet inte gått bättre. 2.01,31 blev sluttiden och jag slog alltså min målsättning med råge. En stund var jag dock sur på mig själv att jag inte höll mig under två timmar, men stoppade mig själv snabbt och insåg att målet var nått och jag mådde sjukt bra efteråt. Tack till mina supportande brudar och tack till kroppen som pallar med mina strapatser. Nu ska jag strax gå och sova så sjukt gott! Amen. 


Fjärilar i magen och solsken i blick






Nöjd tjej och en medalj till samlingen








Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0