faw

I lördags sprang jag iväg på mitt första långpass på några veckor. Kroppen har ju känts hemskt sliten, så jag har medvetet kört på extra vila och försökt ladda kroppen. Dessutom ville jag inte sätta så höga krav just denna dag. Jag var rädd att det skulle låsa sig helt. Så jag var snäll för en gångs skull. Jag bestämde att det minst skulle bli en mil. Allt över det var en bonus. Men när jag kom igång kände jag att 14 kilometer vore gott för självförtroendet. Sagt och gjort. Jag sprang iväg och bestämde mig för att vända efter sju kilometer. Och det kändes bra, fram till vändningen. Sedan var det som att vilja, motivation och krafter bara försvann? Och sju kilometer kändes långt. Förfärligt långt! Jag började tänka på att gå. Men istället sänkte jag tempot och tänkte att jag måste springa. Låt det gå förfärligt långsamt. Men banne mig om jag går. Och ta mig tusan, jag gjorde det. Och det kändes som en enorm vinst. Men om jag sedan ska analysera är jag inte alls nöjd med tiden. Inte alls nöjd med där jag är rent träningsmässigt i löpningen. Men för att stanna upp, jag gjorde det! Banne mig. 14 kilometer löptes på 1.28,46.