faw

I lördags var det hemfärdsdag. Vi var inte redo att åka hem efter en underbar vecka och skulle gärna stannat en till. Vi hade en så sjukt bra vecka. Ååh. Jag längtar redan till nästa semester! 

Veckans första träningspass blev en löprunda på Mallis. Jag startade Runkeeper och försökte trycka på i steget. Efter Halvmaran har jag inte haft någon bra löpning. Och det var tungt och andningen kändes lite obekväm. Och konditionen kändes som bortblåst. Men ändå. Åh så härligt det var. Frihet, endorfiner och egentid när den är som allra allra bäst! Det var inte långt och inget rekord så långt ögat kunde nå. Men tre kilometer plus en kilometer med korta intervaller gjorde fantastiskt gott för själen. Detta kommer jag leva på när det blir mörkt och grått hemma. Och resultatet? 4.14 kilometer på 24.48.

I onsdags var det riktigt mörkt när jag gick hem från cykelklassen. Det kändes verkligen som höstmörkret kommit. Det gick i alla fall prima på klassen och dagen till ära valde jag ett par gråa byxor som visade preciis var man svettats som mest. Haha.

I onsdags fick jag till veckans första träningspass, mitt cykelpass. Och det var skönt att svettas, skönt att köra järnet och kul att hålla klass. 

Förra veckan var jag glad att jag hade mina klasser, annars vete sjutton om jag hade kommit iväg och tränat. Det var så mycket jobb, så mycket vab och så mycket pyssel med att få ihop vardagen. Så tack cykeln, deltagarna och endorfinerna. Träning is the shit liksom!

I onsdags var det cykedags igen. Och denna gången var ljudet med mig. Och vilken skillnad det blev. Mer energi, mer svett och extra allt! Så himla härligt! Det gör att jag ser fram emot morgondagens cykel. Och jag tror den behövs. Hemma kör vi vab, på jobbet är det fruktansvärt mycket just nu och jag bara längtar till om någon vecka när det förhoppningsvis lugnat ner sig lite med alla förskolebakterier och på jobbfronten. För det blir ett nedrans pusslande för att få ihop det. Men det går. Såklart! 

Efter en jobbig natt med alldeles för lite sömn vaknade vi alla upp och jag laddade med en stor grötfrukost. Sedan lallade vi mest runt hemma innan det var dags för färd mot Gamla stan och startområdet vid slottet. Jag var nervös. När startskottet gick kände jag energin och känslan var bra, skön. Fram till 14 kilometer ungefär. Då började baksida lår klappa ihop. Och sedan andningen. Det kändes som att någon drog en snara runt halsen och tryckte till. Obehagligt. Sedan var det spring-gå fram till mål. Så tråkigt. Jag har kämpat och kämpat med löpningen. Men det har varit motstånd nästan från början. Så på så sätt var detta ingen överraskning. Snarare kändes det väldigt piggt och bra fram till tolv-tretton kilometer. Och hade detta varit min första halvmara hade det känts okej. Men nu ville jag ju så gärna slå min tid från 2014. Men klockan stannade istället på 2.19,15. Så jag blev besviken, ältade, ältade lite till, kände glöden komma och, vips, idag anmälde jag mig till nästa års upplaga. Banne mig!

Gröt med chiafrön, äppelmos, kanel och mjölk samt en macka.

Bästa hejaklacken!

Ömsom längtar jag. Ömsom har jag ångest. Jag tänker förstås på morgondagens halvmara. Jag har längtat, tills jag läste min loppgenomgång från 2014. Jag kommer ju bara ihåg lätta ben och en tid bättre än mina förväntningar. Och riktigt så var det kanske inte. Men jag tar med de positiva bitarna till imorgon.

Förra veckan började höstschemat på Sats och således min höstcykel som nu mer körs på onsdagar. Jag hade väldigt strul med ljudet vilket slukade energi. För det ÄR viktigt med bra ljud. Och sådant vill man bara ska funka! Men vi fick till ett cykelpass ändå, men känslan efteråt var sådär. Tur att jag fick revansch på dagens klass. Men det tar vi en annan dag för nu ska jag sova. Jag jobbar för att vara fullproppad med sömn till helgens halvmara. God natt!

I onsdags körde jag benstyrka. Och dagen efter körde jag intervaller. Med monsterträningsvärk. Det var lite stelt i början, men sedan är det ju sällan jobbigt att träna med träningsvärk. Passet gick bra och jag kände mig nöjd efteråt! Banne mig, nu ska jag snart vara uppe på 17 km/h. Om kroppen är med på det vill säga. Men det ska vi nog se till!

Igår var mitt fokus att försöka hitta det snabba tempot igen. Löpningen går ju minst sagt inte i medvind denna sommar så nu switchar jag fokus till att komma ner i tid på kortare distanser. Jag vill hitta tillbaka till fem kilometer under 25 minuter. Jag började igår med att försöka komma under 26 minuter. Och det gick, men med två pauser. Man måste ju börja någonstans. Heja!