faw

Gårdagens tanke om långlöp stämde. Dock mer i tid än distans. Eller ja, två mil är ju rätt långt, men fortfarande bara halva maran. Men hela rundan blev en halvt nära dödens-upplevelse då kroppen strejkade totalt. Jag mådde dåligt flera timmar efteråt. Illamående, ont i kroppen och en hjärtklappning som inte var av denna värld. Ett tag var jag riktigt rädd faktiskt. Först nu, efter ett dygn och lite till har jag hämtat mig fullständigt. Jag vet inte om det kan ha varit vätskebrist, en gassande sol tillsammans med begränsat intag av syre eller en kropp som bar på något virus. Hur som helst är det nya tag nu med mindre än en vecka kvar till Marathon.

Det positiva med rundan då? Det gäller ju att plocka fram det positiva mitt i allt. Jag fick lite färg i fejset, jag hade pigga ben i alla fall de första tre (?) kilometrarna och jag fick springa i landetmiljö även om jag inte njöt av det just då. Dessutom hade jag bästa föräldrarna som cyklade och mötte mig med vatten. Värt!