faw

I måndags var det dags, för trettonde gången, att springa Vårruset. Jag har sprungit det varje år sedan 2005, jösses vad tiden går! Jag kände mig väldigt segstartad och första kilometern var tung. Sedan lossnade det fram till tre kilometer då jag fick någon form av överjädrigt håll. Det skar som knivar i mage och vid nyckelbenet. Fy tusan. Men jag bet ihop som aldrig förr och var därför inte helnöjd med tiden även om det är den snabbaste femman denna säsong. 27.04 blev det och jag hade hoppats komma under 27 minuter. Men det får bli en annan gång. Fokus nu är ju ändå att springa halvmaran fort i höst. Efter målgång var vi ett stort gäng som picknickade innan hemfärd. Vädret var dessutom bra så vi fick en skön träningskväll.