DN Stockholm halvmarathon 2017
Efter en jobbig natt med alldeles för lite sömn vaknade vi alla upp och jag laddade med en stor grötfrukost. Sedan lallade vi mest runt hemma innan det var dags för färd mot Gamla stan och startområdet vid slottet. Jag var nervös. När startskottet gick kände jag energin och känslan var bra, skön. Fram till 14 kilometer ungefär. Då började baksida lår klappa ihop. Och sedan andningen. Det kändes som att någon drog en snara runt halsen och tryckte till. Obehagligt. Sedan var det spring-gå fram till mål. Så tråkigt. Jag har kämpat och kämpat med löpningen. Men det har varit motstånd nästan från början. Så på så sätt var detta ingen överraskning. Snarare kändes det väldigt piggt och bra fram till tolv-tretton kilometer. Och hade detta varit min första halvmara hade det känts okej. Men nu ville jag ju så gärna slå min tid från 2014. Men klockan stannade istället på 2.19,15. Så jag blev besviken, ältade, ältade lite till, kände glöden komma och, vips, idag anmälde jag mig till nästa års upplaga. Banne mig!
Gröt med chiafrön, äppelmos, kanel och mjölk samt en macka.
Bästa hejaklacken!
