faw

För en vecka sedan (!) var jag på kvartalsutbildningen av Body pump 103. Med lite sega ben och ont i höft och baksida lår från halvmaran pallrade jag mig dit. Och kroppen kändes faktiskt mycket bättre efteråt. Det var skönt att köra igenom kroppen och väcka den igen. Och i fredags släpptes musiken så på torsdag kan jag nog klämma in lite nya låtar. Men det har varit mycket den senaste veckan, det kan jag inte sticka under stolen med. VAB hela veckan och dessutom jobb varenda vaken sekund. Det har tagit på krafterna. Men imorgon hoppas vi på en dag med båda barnen på förskolan och en effektiv dag med jobb. Och idag blir det också jobb. Jag ska åka in till kontoret och bränna av en effektiv dag.

I onsdags var det cykedags igen. Och denna gången var ljudet med mig. Och vilken skillnad det blev. Mer energi, mer svett och extra allt! Så himla härligt! Det gör att jag ser fram emot morgondagens cykel. Och jag tror den behövs. Hemma kör vi vab, på jobbet är det fruktansvärt mycket just nu och jag bara längtar till om någon vecka när det förhoppningsvis lugnat ner sig lite med alla förskolebakterier och på jobbfronten. För det blir ett nedrans pusslande för att få ihop det. Men det går. Såklart! 

Efter en jobbig natt med alldeles för lite sömn vaknade vi alla upp och jag laddade med en stor grötfrukost. Sedan lallade vi mest runt hemma innan det var dags för färd mot Gamla stan och startområdet vid slottet. Jag var nervös. När startskottet gick kände jag energin och känslan var bra, skön. Fram till 14 kilometer ungefär. Då började baksida lår klappa ihop. Och sedan andningen. Det kändes som att någon drog en snara runt halsen och tryckte till. Obehagligt. Sedan var det spring-gå fram till mål. Så tråkigt. Jag har kämpat och kämpat med löpningen. Men det har varit motstånd nästan från början. Så på så sätt var detta ingen överraskning. Snarare kändes det väldigt piggt och bra fram till tolv-tretton kilometer. Och hade detta varit min första halvmara hade det känts okej. Men nu ville jag ju så gärna slå min tid från 2014. Men klockan stannade istället på 2.19,15. Så jag blev besviken, ältade, ältade lite till, kände glöden komma och, vips, idag anmälde jag mig till nästa års upplaga. Banne mig!

Gröt med chiafrön, äppelmos, kanel och mjölk samt en macka.

Bästa hejaklacken!

Ömsom längtar jag. Ömsom har jag ångest. Jag tänker förstås på morgondagens halvmara. Jag har längtat, tills jag läste min loppgenomgång från 2014. Jag kommer ju bara ihåg lätta ben och en tid bättre än mina förväntningar. Och riktigt så var det kanske inte. Men jag tar med de positiva bitarna till imorgon.

Som en första revansch på förra veckans cykelklass där ljudet var kasst. Så kändes min Body pump som jag varit ledig från i fem veckor. Dagen innan kom jag på att det kanske var idé att friska upp Body pump-minnet lite. Och klassen gick som smort och alla gjorde grymt ifrån sig. Lite av en drömklass faktiskt! Och det älskar jag. DEN känslan när allt bara klaffar. Ljud, coachning, deltagare. Allt. Hallelujah, haha.

Förra veckan började höstschemat på Sats och således min höstcykel som nu mer körs på onsdagar. Jag hade väldigt strul med ljudet vilket slukade energi. För det ÄR viktigt med bra ljud. Och sådant vill man bara ska funka! Men vi fick till ett cykelpass ändå, men känslan efteråt var sådär. Tur att jag fick revansch på dagens klass. Men det tar vi en annan dag för nu ska jag sova. Jag jobbar för att vara fullproppad med sömn till helgens halvmara. God natt!

I onsdags körde jag benstyrka. Och dagen efter körde jag intervaller. Med monsterträningsvärk. Det var lite stelt i början, men sedan är det ju sällan jobbigt att träna med träningsvärk. Passet gick bra och jag kände mig nöjd efteråt! Banne mig, nu ska jag snart vara uppe på 17 km/h. Om kroppen är med på det vill säga. Men det ska vi nog se till!

Förra veckans andra styrkepass blev ett bröst- och tricepspass. Jobbigt, men så befriande. Jag har verkligen saknat styrketräningen. Jag har fortfarande träningsvärk idag, fyra dagar senare, haha!

Styrketräning. Ett bortglömt kapitel i mitt liv. Eller mer rätt: En bortprioriterad del av mitt liv. Men som jag känner är på tok för viktig, så jag måste försöka klämma in det. Och det har jag gjort denna vecka, två gånger! I torsdags blev det benstyrka som jag fortfarande känner av!

Igår var mitt fokus att försöka hitta det snabba tempot igen. Löpningen går ju minst sagt inte i medvind denna sommar så nu switchar jag fokus till att komma ner i tid på kortare distanser. Jag vill hitta tillbaka till fem kilometer under 25 minuter. Jag började igår med att försöka komma under 26 minuter. Och det gick, men med två pauser. Man måste ju börja någonstans. Heja!

I måndags var det dags för en sväng på löpbandet. Efter lördagens förfärligt tunga runda hade jag väl inga höga förhoppningar. Men ändå, man vill ju prestera. Och det gick väl okej. Men inte mer än så. Det är som att konditionen har fått sig en törn. Jag lyckades inte riktigt komma ner i puls ordentligt mellan intervallerna vilket gjorde att de blev jobbigare och flåsigare för varje intervall. Riktigt jobbigt. Men, jag ökade hastigheten något under intervallerna och närmar mig nu 17 km/h. Alltid något!

Skavsår, svårt att andas, tunga ben, håll, törstig.. Det kan sammanfatta dagens åtta kilometers löpning och tre kilometers gång. Kroppen svarade inte för fem öre och mot slutet fick jag dessutom ont i baksida lår och smärtan strålade ner i vaden. Jag som vill ha svar på allting analyserar såklart till förbannelse. Några orsaker kan vara att jag har styrketränat extremt dåligt denna vår och sommar. Jag har inte tränat över huvud taget på en vecka och två dagar (för att vara exakt), jag har kanske lagt på mig något semesterkilo som gör sig tillkänna. Min motivation är dessutom bortsprungen någonstans. Men det allra tråkigaste är känslan. Det är så tungt och benen svarar inte alls och den känslan har jag levt med i ett par månader nu. Och det har jag inget svar på. Och det är så ledsamt! Totalt sprang/gick jag elva kilometer på 1.18,56. Men nu är det bara att kravla sig upp, ta sig i kragen och ladda om för bröllop.

I tisdags cyklade jag min sista cykelklass innan semestern. Det hade kunnat bli succé, men någon hade varit inne och pillat på stereon så först blev det inget ljud alls. Sedan fick vi fjutt på diskanten. Men under uppvärmningen fortsatte jag pilla och tillslut blev det någorlunda ljud i systemet. Skönt det. Men det är ändå en instruktörs mardröm när tekniken inte är med. Men vi fick cykla och svettas trots detta.

I söndags var det dags för långpass igen. Och känslan var som förra veckan: Det kändes bra! Tempot är fortfarande inte riktigt vad jag vill, men jag tog mina 16 kilometer och dessutom med en bra känsla nästan hela vägen. Så fantastiskt skönt. Känslan från fredagens sexkilometare var som bortblåst och det tackar jag ödmjukast för. Totalt löptes 16 kilometer på 1.42,19.