faw

Alltså lördagens långpass. Jag vet inte var jag ska börja. Det var så jobbigt, vidrigt och förfärligt! Jag tog totalslut efter strax över milen och var passande nog utanför mina föräldrar då och satte mig på deras trapp och tog igen mig i sju minuter. Sedan fortsatte jag tre kilometer till och pausade på en bänk. Och så en kilometer. Lite paus. Och så löpning hem. Benen bar mig knappt och jag kände mig urvriden på både muskler, energi och vilja. Väldigt jobbiga känslor. Tyvärr är denna känsla i benen mer regel än undantag. Effektiv löpning blev 15 km på 1.31.06. Helt okej om det inte vore för alla stopp. Men jag reser mig och går vidare.

Efter strax över milen och mitt första stopp. Totalslut.

Efteråt. Ännu mer totalslut.

I fredags sprang jag en liten snutt på fyra kilometer (22.46). Jag skulle egentligen springa längre, men jag har varit så seg i benen så jag sparade mig till lördagens långpass. Som för övrigt tog kål på mig. Puh.

I måndags löptes veckans första runda med sjukt tunga ben! Det skulle vara lugn löpning och tack och lov passade det mig alldeles utmärkt. Sex kilometer på 34.46 var precis vad jag skulle prestera. Synd bara att känslan var så tung. Men det fick jag väl betala efter den sköna känslan på lördagens tröskelpass. Så det är okej, haha.

I söndags hoppade jag och mannen upp på våra landetcyklar för en cykeltur. En galet fin väg som tog oss fram till ett supermysigt café. Vädret var sådär perfekt för en cykeltur och det var inte en gnutta jobbigt någonstans (förutom i sittknölarna dagen efter..). Belöningen blev, förutom den härliga turen, en vegetarisk hummusmacka till lunch och kanske världens största morotskaka extra allt till fikat. Jag är nästan mätt fortfarande. Summa summarum: 24 kilometers njutning. Åh vilken härlig stund!

I tisdags hann jag med mitt cykelpass mellan migränanfallen. Och det gick toppen trots detta. Grymma deltagare med grym kurva och jag fick köra gärnet innan tre dagars vila. Skönt!

I fredags var det dags för ett långpass igen. Planen var 14 kilometer och så blev det. Känslan var långt bättre än förra veckans långpass. Tills jag nådde kring milen. Då blev det riktigt tungt och gick segt framåt. När jag sedan nådde den första av tre-fyra monsterbackar tog jag totalslut i benen. Den känslan har jag nog inte varit med om tidigare. Musklerna liksom slutade svara. Det var nästan lite läskigt och tempot var inget att skryta om. Men, jag var fast besluten om att inte gå för allt i världen så jag sprang på men det gick inte snabbt. Men hem kom jag och 14 kilometer löptes på 1.26.40. Helt ok med tanke på känslan de sista två kilometerna. Men sedan blossade mitt skavsår upp igen så i lördags och igår har jag haft så ont att det varit helt galet. Jag har stapplat fram med en ballongfot. Idag har det dock varit bättre, skönt!

Det har varit proppade dagar denna vecka och det som blivit lidande har varit sömnen. Men nu ska det bli skönt med nästan fyra (!) dagars ledighet där vi sticker till landet och myser. I tisdags fick jag mysa med duktiga cykeldeltagare och jag har vissa delar av mitt cykelpass jag inte är helnöjd med. Vi får se om det blir någon ändring eller om jag kör på tills jag byter hela och satsar på det. Det är inte min melodi att göra något halvdant, men vi får se hur det blir.

I måndags var det dags, för trettonde gången, att springa Vårruset. Jag har sprungit det varje år sedan 2005, jösses vad tiden går! Jag kände mig väldigt segstartad och första kilometern var tung. Sedan lossnade det fram till tre kilometer då jag fick någon form av överjädrigt håll. Det skar som knivar i mage och vid nyckelbenet. Fy tusan. Men jag bet ihop som aldrig förr och var därför inte helnöjd med tiden även om det är den snabbaste femman denna säsong. 27.04 blev det och jag hade hoppats komma under 27 minuter. Men det får bli en annan gång. Fokus nu är ju ändå att springa halvmaran fort i höst. Efter målgång var vi ett stort gäng som picknickade innan hemfärd. Vädret var dessutom bra så vi fick en skön träningskväll.

Gårdagens långlöp. Jag vaknade med huvudvärk och kände att ta ut sig med träning egentligen inte var ett bra alternativ. Men mitt inbokade långpass var just inbokat och jag kände inte för att skjuta på det. Så jag sprang iväg. Med så nedrans tunga ben från första löpsteget. Det gick lite upp och ner och ibland hade jag små korta flow. Med fokus på korta. Den sista biten var bara överjädrig och jag mådde dåligt, hade förfärligt tunga ben och bara längtade till allt som inte hade med löpning att göra. Och när jag kom i mål var jag tvungen att sätta mig eftersom jag knappt kunde stå. Fy för denna känsla. Men med gårdagens vilja var jag så galet nöjd. Jag gjorde det! Och tiden? Jag väntade mig det värsta och sprang in på 1.16.24. 13 kilometer på 76 minuter och under sex minuter per kilometer, så skönt efter gårdagens känsla! 

Igår hann jag med en löprunda medan morfar passade barnen. Jag pinnade iväg och kände tunga ben, men tryckte ändå på som tusan. Och trots att jag verkligen kämpade så blev tiden inte så bra som väntat. Konstigt det där. Men jag är nöjd och tacksam ändå. Jag skulle springa långsammare enligt plan, men om det finns mer att ge har jag väldigt svårt att mesa. Sex kilometer löptes på 32.23. 

Igår körde jag en svettig cykelklass med pigga ben. Det var länge sedan jag kände mig riktigt pigg i benen så det var härligt. Förmodligen beror det på att jag gav kroppen två vilodagar efter lördagens långpass. Och en härlig brunch på Trattorian. Så vila och mat ska absolut inte underskattas. Efter cykelklassen nötte jag på med mina pullups som nu har blivit en tisdagsvana. Dock har jag nått en platå och behöver ändra upplägget för att orka tyngre och fler. Jag får fundera på det.

Idag var det långlöpsdags igen. Jag var inte alls lika skakis som förra veckan. Nu har jag ju sprungit en mil och sprängt den gränsen. Så nu är det 'bara' att öka med någon kilometer per vecka. Men när jag gav mig iväg idag var det tunga ben att hålla reda på. Och jag undrade var detta skulle sluta. Men av någon anledning gick det jättebra! Målet var att springa tolv kilometer på 69-72 minuter och jag sprang in på 67. Alltså wow, tack kroppen för det. 12 kilometer, 1.07 och jag är så nöjd. Och kände mig totalslut när jag och barnen knatade till centrum för TBE-vaccination. Men skönt att ha det gjort. Sedan blev det inhandling av snacks till kvällen och glass/banan på torget. Och nu laddar vi med glass och kaffe inför Eurovision.

I onsdags gick jag till Sats efter jobbet. Planen var egentligen sju kilometers distanslöpning ute. Men med det förfärligt kalla och blåsiga vädret betade jag av dem på löpbandet istället. Lite långtråkigt är det ju, men det var bara att nöta på. Sju kilometer blev det (hastighet 10,6 km/h på löpbandet) på 39.46. Helt enligt plan. Och jätteskönt efteråt! Nu ska jag ge mig ut på löpning i solen, hoppas benen är med mig!

Igår körde jag en härlig cykelklass och som avslut på denna träningstisdag körde jag några pullups i gymmet. Det känns som att jag har stannat lite i utvecklingen, men det är väl för att jag inte utmanar mig tillräckligt. Jag går liksom dit, kör 5x3 med det gröna gummibandet och sedan är det klart. Jag har inte riktigt tiden för mer. Men igår körde jag i alla fall några hängande skulderbladslyft efter mina fem pullupsset. Det är ju lite mer i alla fall. Och skönt var det ju efteråt. Minsann.

I morse, efter två mackor och en kaffe och två timmars väntan på att det skulle lägga sig sprang jag iväg. Planen var en mil och jag var nervös bara av tanken. Jag har inte sprungit en ordentlig mil sedan Tjejmilen 2014! Jag sprang i och för sig både 2015 (gravid) och 2016 (postgravid och inte i löpform) men det hade jag inte gjort om det inte var för att jag och mamma springer varje år. I alla fall. Enligt plan skulle jag springa på 57-59 minuter. I min värld skulle jag vara nöjd med att komma under timmen. Och håll i hatten, jag sprang på 55.27 och kände mig så nöjd! Musiken hjälpte nog lite. Samt mina favoritkompressionstights. Underbart! Då vet jag att jag klarar det.