faw

 

Så var den gjord - marathondebuten på Jubileumsmarathon 2012. Innan loppet var jag, som ni kanske vet, hur nervös som helst. Jag kunde liksom inte se mig själv komma i mål även om jag visste att jag inte skulle ge upp förrän jag hade den efterlängtade medaljen runt halsen. Jag valde att springa i långa tights från Nike eftersom jag tycker dessa ger ett skönt stöd för smalben och benhinnor och min nya neongula t-shirt från samma märke med Fast på bröstet. Det kan ju inte gå fel liksom. Loppet då? Benen pinnade på som tusan i början och jag försökte hindra dem från att springa för snabbt. De första nio kilometrarna försvann innan jag hann blinka typ. Efter 13 kilometer kände jag av skavsår på höger fot och tankarna hann vimla iväg hur tusan jag ska klara 2,9 mil till med skavsår. Men jag bet ihop och fortsatte och på något sätt glömde jag bort det onda. Vid 15 kilometer såg jag mina fantastiska vänner och fick en liten nytändning. Men någonstans vid 18-19 kilometer fick jag håll och ont precis under hjärtat. Hade jag druckit för mycket vatten kanske? Denna smärta stannade mer eller mindre kvar under resten av sträckan vilket gjorde det hela rätt tungt, tyngre än vad det hade behövt vara. I alla fall. Vid vändpunkten, 20 kilometer, kände man att man var på väg hem igen, men det som var kvar kändes långt och överjävligt rent ut sagt. Kilometern fram till halvmarathon var lång och vid vändpunkten hade jag alltså inte gjort hälften ännu. Men jag tänkte om, blickade upp och insåg vilken hejdundrande upplevelse detta var. Mitt allra första marathon och vädret var precis lagom. Det gav mig nästan lite rysningar. Efter 26 kilometer stötte jag på min trogna hejaklack igen vilket var välbehövligt. Sedan var det bara att trampa kilometrar. Hela sträckan från 26 kilometer nästan in till Stadion har flutit ihop till något som bara gjordes, med tunga ben och ett jäkla tryck under bröstet. Kilometrarna rullade på, men i ett mycket långsammare tempo än tidigare. Efter 30 kilometer började varje steg kännas lite mer, så det var bara att plocka fram viljan. Nu var det jobbigare att gå än att spring. Bra i och för sig, men jag vet inte om tempot var något att jubla över för det. Sedan var det bara att trampa backar och kilometrarna blev längre och längre. Gissa glädjen när jag hörde Stadion på håll och när jag sedan fick springa in genom valvet, ta till vänster, passera Jubileumsmarathondistansen på 40 075 meter och fortsätta de två lååånga kilometrarna för att komma in på Stadion igen och spurta in den officiella marathondistansen på 42 195 meter med mina fantastiska vänners hjälp. Lycka - jag gjorde det! Vidare sedan till Östermalms IP för att få sin finisher t-shirt och nöjt gå mot tuben för att komma hem. Älskade hem!

 

 

När jag träffade mina vänner vid 26 kilometer sa jag "Aldrig mer, det här gör jag aldrig om" Men nu, såhär ett dyng efteråt har jag tänkt om. Det här var ju en grym upplevelse (i alla fall efteråt) och den känslan att springa in på Stadion var ovärderlig. Och den känslan vill man helt klart uppleva igen. Nu vill jag ju bli bra på det här. Jag vill köra Sthlm marathon. Jag vill få en bättre tid, vilket nog blir möjligt med en något (vad jag hört) lättare bana och med ett marathonlopp som uppvärmning i bagaget. Man vet vad man ger sig in på liksom.

 

 

En lång sammanfattning blev det. Nu ska jag vila lite efter nattens ickesömn. Det är en glad Emma som klarade sitt mål att ta sig runt på sin första mara någonsin. Nu kan det bara bli bättre! Tjohoo!