faw

Det blev löpning minsann. Och en härlig sådan. Benen var pigga, vädret var lagom på alla sätt och kläderna satt där de skulle. Ett av mina mål dena säsong har varit att ta mig runt Flaten två varv, och idag skedde det. Benen gjorde det de skulle och kroppen kändes fräsch. Väl tillbaka, 18,7 kilometer senare var benen inte lika pigga, men psyket desto mer tillfredsställt. Precis som det ska vara.

Men vad vore en fin runda utan något att klaga på? På det första varvet såg jag hela två ormar, där den ena var liiite för stor. Jag har någon konstig jättefobi för dessa krälande långa saker. Så en stund fick jag stå och trampa på stället för att vänta på att ormen skulle ta sig över vägen, eftersom jag inte vågade springa förbi på varken ena eller andra sidan om den. Usch, vilken pers. Huvva!

Det andra jag ska klaga på är min lilla vad. Den högra för att vara helt exakt. Den började smärta efter cirka två kilometer. Sedan blev det bättre. Och på andra varvet satte det igång igen. Det funkade att spinga med, men nu. Jisses, smärta! Men förmodligen och förhoppningsvis är det bara någon form av tidig träningsvärk (typ?) som gör lite mer ont än träningsvärk brukar göra. Så, vi säger så.

Nu har jag klagat färdigt och känner mig rätt tillfreds med livet ändå. Dax för dusch och mat!


Efter träningen i fredags. Minst lika glad och endorfinhög idag.