faw

Så var det över över för denna gång. Årets upplaga av Tjejmilen tyckte jag var galet jobbig, men jag gick ut ganska hårt. Efter tre kilometer började jag må lite illa och jag funderade på hur tusan jag skulle orka sju till. Men kilometrarna rullade på. Det gick ömsom lätt och var ömsom sjukt jäkla jobbigt. Just där och då var det mest jobbigt. Så här i efterhand känns det inte som att det var fullt så farligt. Det är tur att man glömmer sådan smärta fort. Under loppet funderade jag på hur jag skulle kunna komma undan från nästa veckas halvmara, nu är jag mest taggad att springa den. Det går snabbt i vändningarna. Tidsmässigt då? Jag hade någon liten dröm om att under 55 vore en fin tid, men trodde jag skulle hamna någonstans mellan 56-57. Men håll i hatten, en mil sprangs på 54.54 och för att vara jag är det det snabbaste någonsin. Dock var ju banan enligt min Garmin 140 meter längre, så jag fick tyvärr inte stoppa klockan innan 55-gränsen. Så 10.14 km löptes på 55.38. Och jag är så nöjd!