faw

Ända sedan jag sprang Flatenrundan senast (januari 2014) har jag saknat den. Den är så förfärligt jobbig. Backig och kuperad. Men så befriande underbart härlig. Efter min mentala dipp där fem och sju kilometer känts jobbiga kanske man inte ska ge sig på nio kilometers upp och ner-spring. Men jag ville testa. Så i söndags morse gjorde jag det. Och det kändes så bra, från början till slut, trots att det var innan frukost som jag vanligtvis tycker är så jobbigt. Vädret var perfekt och jag njöt i nästan varje steg. Visst fick jag rejäl mjölksyra efter backarna och ett tag tyckte jag att benen stumnade helt. Men det tog sig ändå. Jag sprang nio kilometer på 46.08. Underbart med tanke på den kuperade terrängen. Och lycka efteråt!