faw

Efter en jobbig natt med alldeles för lite sömn vaknade vi alla upp och jag laddade med en stor grötfrukost. Sedan lallade vi mest runt hemma innan det var dags för färd mot Gamla stan och startområdet vid slottet. Jag var nervös. När startskottet gick kände jag energin och känslan var bra, skön. Fram till 14 kilometer ungefär. Då började baksida lår klappa ihop. Och sedan andningen. Det kändes som att någon drog en snara runt halsen och tryckte till. Obehagligt. Sedan var det spring-gå fram till mål. Så tråkigt. Jag har kämpat och kämpat med löpningen. Men det har varit motstånd nästan från början. Så på så sätt var detta ingen överraskning. Snarare kändes det väldigt piggt och bra fram till tolv-tretton kilometer. Och hade detta varit min första halvmara hade det känts okej. Men nu ville jag ju så gärna slå min tid från 2014. Men klockan stannade istället på 2.19,15. Så jag blev besviken, ältade, ältade lite till, kände glöden komma och, vips, idag anmälde jag mig till nästa års upplaga. Banne mig!

Gröt med chiafrön, äppelmos, kanel och mjölk samt en macka.

Bästa hejaklacken!

Ömsom längtar jag. Ömsom har jag ångest. Jag tänker förstås på morgondagens halvmara. Jag har längtat, tills jag läste min loppgenomgång från 2014. Jag kommer ju bara ihåg lätta ben och en tid bättre än mina förväntningar. Och riktigt så var det kanske inte. Men jag tar med de positiva bitarna till imorgon.

I onsdags körde jag benstyrka. Och dagen efter körde jag intervaller. Med monsterträningsvärk. Det var lite stelt i början, men sedan är det ju sällan jobbigt att träna med träningsvärk. Passet gick bra och jag kände mig nöjd efteråt! Banne mig, nu ska jag snart vara uppe på 17 km/h. Om kroppen är med på det vill säga. Men det ska vi nog se till!

Igår var mitt fokus att försöka hitta det snabba tempot igen. Löpningen går ju minst sagt inte i medvind denna sommar så nu switchar jag fokus till att komma ner i tid på kortare distanser. Jag vill hitta tillbaka till fem kilometer under 25 minuter. Jag började igår med att försöka komma under 26 minuter. Och det gick, men med två pauser. Man måste ju börja någonstans. Heja!

I måndags var det dags för en sväng på löpbandet. Efter lördagens förfärligt tunga runda hade jag väl inga höga förhoppningar. Men ändå, man vill ju prestera. Och det gick väl okej. Men inte mer än så. Det är som att konditionen har fått sig en törn. Jag lyckades inte riktigt komma ner i puls ordentligt mellan intervallerna vilket gjorde att de blev jobbigare och flåsigare för varje intervall. Riktigt jobbigt. Men, jag ökade hastigheten något under intervallerna och närmar mig nu 17 km/h. Alltid något!

Skavsår, svårt att andas, tunga ben, håll, törstig.. Det kan sammanfatta dagens åtta kilometers löpning och tre kilometers gång. Kroppen svarade inte för fem öre och mot slutet fick jag dessutom ont i baksida lår och smärtan strålade ner i vaden. Jag som vill ha svar på allting analyserar såklart till förbannelse. Några orsaker kan vara att jag har styrketränat extremt dåligt denna vår och sommar. Jag har inte tränat över huvud taget på en vecka och två dagar (för att vara exakt), jag har kanske lagt på mig något semesterkilo som gör sig tillkänna. Min motivation är dessutom bortsprungen någonstans. Men det allra tråkigaste är känslan. Det är så tungt och benen svarar inte alls och den känslan har jag levt med i ett par månader nu. Och det har jag inget svar på. Och det är så ledsamt! Totalt sprang/gick jag elva kilometer på 1.18,56. Men nu är det bara att kravla sig upp, ta sig i kragen och ladda om för bröllop.

I söndags var det dags för långpass igen. Och känslan var som förra veckan: Det kändes bra! Tempot är fortfarande inte riktigt vad jag vill, men jag tog mina 16 kilometer och dessutom med en bra känsla nästan hela vägen. Så fantastiskt skönt. Känslan från fredagens sexkilometare var som bortblåst och det tackar jag ödmjukast för. Totalt löptes 16 kilometer på 1.42,19.

Hur många gånger har jag skrivit tung löpning den sista tiden? Men i fredags var det verkligen tungt. Jag tog mig ut på en sexkilometersrunda och den ville aldrig ta slut. Den känslan, när man knappt orkar, den är inte rolig. Sex kilometer löptes på 35.10 och efteråt hade jag i alla fall skrapat ihop ett träningspass. Man får se det positivt!

Äntligen, äntligen tog jag mig över 14 kilometer. Kroppen har minst sagt varit trött och inte alls svarat på löpningen som jag velat. Men förra söndagen gjorde jag allt för att bryta gamla mönster. Jag menar, bara att långpasset var på en söndag bryter ju mitt lördagsmönster. Sedan sprang jag en annan, helt ny vända. 7,5 kilometer åt ena hållet och sedan hem. Det var varmt och stundtals jobbigt, men en helt annan känsla mot hur det varit den senaste tiden. Det enda jag inte alls var nöjd med var tiden. Men nu ville jag mest spräcka gränsen och bara göra det. Så om jag glömmer tiden för en stund så är jag nöjd! 14 kilometer på 1.42,19 blev resultatet. Och vet ni vad? Idag gjorde jag det igen! Men mer om det sedan. Puss!

I måndags stack jag iväg på en åtta kilometers löprunda innan mannen skulle iväg på fotboll. Det började regna lagom när jag vände hemåt efter fyra kilometer. Som tur var var det bara ett lätt regn som var lite härligt uppfriskande. Och löpningen kändes faktiskt riktigt bra idag för första gången på jättelänge. Kan det vara för att jag sprang i mina favoritskor som numer har hål vid båda stortårna? De andra har gett mig gigantiska skavsår, så jag körde i mina gamla som jag bara inte kan kasta. Hur som helst. Åtta kilometer på 45.26 blev det och det är jag nöjd med!

I onsdags blev det backintervaller. Varma, jobbiga och lite underbara. I alla fall efteråt! Jag vet dock inte när kroppen ska sluta kännas sådär seg och likgiltig och få lite mer krut och energi. Jag väntar fortfarande.

Efter att inte ha kört löpning på väldigt länge (för att vara jag) ställde jag mig i måndags på löpbandet efter jobbet för att kicka igång kroppen med intervaller.